Vissa människor blir bara ett kapitel i ens liv. Vissa längre, andra kortare. Man inser i efterhand att vi var aldrig menade för varandra, han var inte mannen i mitt liv, min prins, den som skulle rädda mig från den ensamma vardagen. Man trodde det för en millisekund eller flera år. En natt ibland flera. Man avslutar ett kapitel med en tår eller så, det är alltid ett sorgligt täcke över avslut. Sedan blir det många sidor av ingenting alls egentligen tills ett nytt spännande kapitel tar fart. Jag undrar hur det kommer se ut när allt är över. När alla kapitel är skrivna. Vilka som återkommer, sida efter sida, och vilka som försvinner utan förklaring. Varje gång man träffar en ny människa hoppas och tror man att det namnet aldrig kommer sluta skrivas i boken om mitt liv, men allt som oftast blir det så ändå. Namnen försvinner och ersätts med nya. Det är väl så man lär sig om livet och människor. Det är väl också det som är spännande med livet, man vet aldrig hur nästa kapitel kommer att se ut eller hur det som skrivs nu kommer att avslutas. Det viktiga är att boken, när man är inne på sista sidorna slutar lyckligt. Då har man väl på något sätt lyckas med sin självbiografi. Om folk försvinner längst sidorna men de man älskar i slutet finns kvar, sida efter sida till sista punkten är satt. Man drömmer så starkt efter lyckliga slut som i filmerna och även om många av mina kapitel slutar med tårar hoppas jag att allt får ett lyckligt slut. Jag undrar hur många av alla människor det är som får lyckliga slut. Man vet inte. Jag hoppas att det är många.

-Michaela Forni